Min samling

av minnen


En underbar människa
En vacker person
En stark kvinna
En värmande famn
Ett tröstande ord
En silldoftande tröja
Ett par såriga händer
Ett rökigt skratt
En kärleksfull röst
Ett lugnande leende
Ett outtröttligt tålamod
En stärkande tillit
Ett mjöligt matbord
En kokande kastrull
En rensad fisk

En stark hand att hålla

En person att lita på

Alltid bestående aldrig försvunnen

Reflektion v42.

Johnny Johnny Johnny., vissa gånger kan musik säga mycket, väcka mycket och skapa mycket. Många toner och rytmer väcker känslor och man känner sig nära någon som står bakom musiken. Johnny Cash röst är magisk, här sitter jag och lyssnar på hans tolkning av Nine inch nails Hurt och känner mig oerhört tagen av låten, ljuden, knarren i rösten och andetagen. Samtidigt som han ger oss en del av sig själv, en närvaro och relation, så känns han väldigt långt borta, och väldigt onåbar. En röst som säger så mycket, men bjuder in till väldigt lite. Kan man vara förälskad i en röst är jag förälskad i hans.

Visst samlar man på saker. Visst har man saker i sina lådor och hyllor, i sin dator och i sina anteckningsböcker. Men det man samlar på sig emotionellt är min verkliga skatt. Kanske är jag inne i en extra emotionell period, jag vet inte, men relationen till mitt egna står just nu i fokus.

Reflektion v.41-WoWspöket

Shiiit! En absolut omtumlande upplevelse var redovisningen i fredags. Det var länge sedan jag var nervös när jag redovisade, oftast känner jag mig ganska bekväm med att tala i grupp och brukar inte känna några enorma fjärilar i min mage. Men under fredagens redovisning var det som att komma tillbaka till högstadiet då man skakade, tankarna krockade och man inte visste vad man sade högt eller vad man tänkte.

World of Warcraft var under ett antal år en stor del av mitt dagliga liv. Jag spelade under perioder i upp till 20 timmar om dygnet. Detta var väl enligt vissa en ganska destruktiv och o social vardag, men från min synvinkel var den livsviktig och extremt social, mer socialt än mitt liv var under min högstadietid, i alla fall personligare och mer djupgående.

Mitt liv i med WoW var snarare mitt liv i WoW. Jag spenderade all vaken ledig tid där och mina närmaste vänner var sådana jag mött i spelet. Nu kan man kanske tro att jag förstörde hela mitt sociala liv på grund av detta, men saken är att jag undvek alla de ungdomar runt mig, i min skola osv, för jag kände mycket större samhörighet med mina vänner över nätet. Två av mina närmaste vänner jag hade under dessa fyra år som jag spelade WoW, var två grekiska killar som jag pratade med dagligen. De kände mig bättre än någon annan i min fysiska närhet. Kontakten med dem gjorde det möjligt för mig att tala om mig själv och våga öppna mig för andra människor. Mina skolår har sedan 14 års ålder varit hårda med mycket mobbning, svek och andra trakasserier. Människorna jag litade på i min närhet var falska och som tonåringar var i den åldern. Och även om tiden gick och jag på gymnasiet lärde känna nya personer hade jag ändå aldrig förmågan att lita på dem eller mig själv.

Många förkastar onlinespel, och det gör väl även jag av olika själ ibland, men den tiden jag spenderade i World of Warcraft vet jag var avgörande för mitt fortsatta liv. Utan de kontakter jag fick där, och den frihet som min dolda identitet gav mig, hade jag aldrig kommit dit jag är nu.

Redovisningen var extremt överrumplande. Jag gick upp o började snacka om mina onlineupplevelser och brydde mig inte mycket om det. Men ju mer vi kom in på World of Warcraft desto mer personligt kändes det för mig. Även om mina klasskamrater bara frågade allmänna frågor och jag gav allmänna svar, kände jag hur stort WoW fortfarande var för mig, och hur privat det var att tala om det.

Mina vänner pratar ibland om WoW, och jag ber dem alltid att inte testa det eller börja spela. Det är konstigt, eftersom jag själv känner att spelet var livsviktigt för mig. Men på samma gång som det gav så tog det självklart också. Jag har olika känslor för det, och kan fortfarande inte riktigt formulera vad det är jag känner. Men... jag kanske skulle tipsa någon som behöver komma ifrån sin jobbiga vardag med jobbiga tankar att gå och snacka med någon som vet, och kanske läsa en bok. För har man otur kan nog internetlivet förvärra situationen hellre än förbättra den ibland.

Cybervärlden

CS

Warcraft 3

World Of Warcraft

Reflektion 40

Det finns så många sätt att vara kreativ på. I princip allt man gör, vare sig med eftertanke eller ej, kan mer eller mindre ses som ett skapande. Veckan som gått har verkligen utmanat mig på olika sätt. Jag kan ha svårt att gå ifrån att rita och måla på det sätt jag själv trivs med, sen kan man ju tycka vad man vill om det, men att det är utvecklande tror jag nog.

Något som är en återkommande uppmaning är att vi skall sluta rita fint. Bryta våre gränser och ej eftersträva fotolika resultat. Som exempelvis Nike menade under torsdagen, så kan vi använda kamera om det är vad som eftersträvas. (Får väl tillägga att detta inte är ett ordagrant citat av vad Nike sa, utan mer är min tolkning av hennes ord.)

Mattias utmanade oss med att ge oss ordet "gränser" fyra små papper att teckna på. Sedan blev det även flödesskrivning och andra utmaningar i text och bild. Slutresultatet blev ett vykort med en mening på och en av våra bilder, som vi fick skicka till valfri person.

Nike pushade oss sedan till att själva ta kontrollen över vad vi vill göra, och inte låta oss bli begränsade av materialet vi har framför oss. Inte heller vara begränsade av våra tankar och uppfattningar av objektet utan våga utforska det och finna det som faschinerar oss med det.
Detta var faktiskt svårare än vad jag trodde. Jag satte mig ned på golvet och började kolla på mina nypon jag plockat in, och fann en liten kvist på dessa som jag valde att fokusera på. Men när jag satt där o skissa upp den så blev det plötsligt så att hela objektet krävde plats på mitt papper och allt blev mycket mindre än vad jag tänkt mig. Även om det tog emot så började jag om med tecknandet och valde även ett nytt objekt, även om jag blev ganska nöjd med den jag börjat på först.

Detta eviga malande om att vi inte skall rita fint är också något som jag har svårt för att ta till mig. jag håller helt med om att bildlektionerna skall vara till för alla elever och att alla ska få plats inte bara de som har de klassiska talangerna som exempelvis att rita fint. Men om jag nu tycker om att rita fint, och något invecklat och detaljerat, ska jag inte få lov att göra det då?
Det är jättebra att utveckla sitt tänkande inom nyare och andra konstsätt som fler kan ha lätt för att bemästra i allmän nivå, men om man har ett behov av det andra också bör man då inte få fördjupa sig i det också? Jag är kluven till det hela. Jag vet bara att jag just nu vill rita fint och finner det svårt att inte göra det.
Som i mitt skissblock som vi tilldelats. Där ritar jag automatiskt "fint" för det är mitt sätt att teckna på och vad jag trivs med, och när jag försöker att inte göra det så vet jag för det första inte riktigt hur jag skall göra istället, och jag tycker sällan om det jag gör.

Nu blev det lite av allt nedskrivet, men det är sådan som cirkulerat i mina tankar denna veckan och så var det med det.

Over and out!

Kissa i kors

Efter helgens bravader har en hel del smarta tankar ploppat upp i min skalle. När jag stod i toalettkön på stars n bars på lördagkvällen klurade jag lite kring detta med herrpissoarer och damtoaletter. Det första argumentet till att det inte finns någon pissoar för kvinnor är att "kvinnor kan inte stå och kissa". Detta är väl en diskutabel fråga, och jag kan förstå att man inte vill stå i försöka sikta rätt och riskera att skvätta både här o där. Men att det skulle vara ett vinnande argument mot en dampissoar köper jag inte. Man kan tex ha någon slags munstycke som man placerar över urinröret som är kopplat till en pissoar. Och för hygienen skulle man kunna ha ett slags engångsplasthölje att sätta över munstycket.

De praktiska argumenten är därför inte riktigt rimliga. Så varför finns det inte? Min första tanke är att kvinnans toalettbesök inte setts som lika naturliga som mannens. Det finns inga dampissoarer för att tanken på att kvinnor skulle stå uppradade som männen och urinera är orimlig. En kvinnas toalettbesök är strikt tabu även nu.

När jag står där i toalettkön och killar kommer och går ut ur deras toalettrum ser man i dörren en rad med killar som står o funderar och kissar i sin pissoar. När tjejerna kommer ut ur sitt toalettrum är det orimligt att man skulle få se en tjej sitta på en toalettstol och kissa. Hade det skett hade det setts som väldigt pinsamt och obekvämt.

Men hur logiskt jag än tycker detta låter så känns det för egen del ganska svårt att ställa mig och faktiskt använda ett munstycke och stå på rad fri att beskåda. Någon gång i alkoholens dimma skulle jag antagligen i ren protest mot mina egna gränser använda dampissoaren, men i andra lägen skulle det nog kännas väldigt främmande och oaktuellt.

Varför är dessa saker fortfarande så tabu och otänkbara? För männen är det en självklarhet.

Om man ska tänka på det utifrån en annan aspekt kan man dock se att tjejer ofta går på toaletten i grupp på två- det antal som får plats. Detta är något som killarna är mycket mer begränsade i och inte sker lika lätt som för tjejerna.

Vilka gamla tankar är det egenligen som sker våra nytänkande hjärnor? Och hur nytänkande är dem egentligen?

Reflektion v39

Vilken snurrig vecka, den har gått otroligt fort och har handlat om så mycket olika saker. Under en av dagarna hade vi en föreläsning av Joakim Forsemalm, som handlade om långgatornas liv och speciella atmosfär. Andra långgatan, vilken var central i hans föreläsning, är en gata som man spenderar en stor del av sin lediga tid på. Där finns det mesta man kan söka och det är en underbart avslappnad och välkomnande stämning längst husen. Föreläsningen gick ut mycket på att kartlägga vad det är som gör andra långgatan så speciell och säregen som den uppfattas, och även upplysa om de politiska debatter som pågår om gatans framtid. Personligen så tycker jag att andra långgatan är ett underbart exempel på en gata som alla kan känna isg välkomna på. De har olika små fik och restauranger, alla sorters små butiker med egna teman och speciella föremål. Där finns ett flertal pubar och även ett par porrbutiker vilka bidrar med en sin del till hela långgatekänslan.

Det har även funnits fokus på sokratiska samtal. Att ha ett mål, ställa frågor och lyssna på sina kamrater, våga spekulera vidare i ämnet osv. På många sett tycker jag inte att detta känns särskilt ovanligt. Är det inte så man brukar föra diskussioner? Kanske inte att man sätter upp mål och skall analysera varje byggsten till något, men att man lyssnar på sin samtalspartner och är öppen till vad som sägs och att kunna byta ställnigstagande, tycker jag känns självklara i en konversation. Jag kanske behöver erfara mer av sokratiska samtal för att känna denna magi med samtalsformen som vissa andra pratar om.

Åter till andra långgatan, så vill jag vara tillägga att där finns så mycket snygg konst över allt! Man har lålat figurer och ansikten på olika väggar och små bortglömda utrymmen. Vem är det som gör detta? Det är underbart och jag värdesätter verkligen att de får vara kvar. Detta kan ni spana vidare på Här.

Over and out!

Det är höst!

Nypon

Jag och en fin vän begav oss ut och plocka nypon som vi snoppade, rensade, kokade och gjorde till nyponsoppa! Vi kände oss båda mycket hurtiga och ett med naturen. Sen blev det även en sats med scones med linfrö och solrosfrön. Såklart en kopp te också!

Reflektion v38- Gruppindividualitet

Nästa roliga utmaning. Vi fick välja vars en sten, först måla av stenen, och sedan måla av stenen- som en ungdom. När jag tittade på min sten såg jag ingen ungdomsgestalt över huvud taget. Men så småningom så började jag måla efter det intryck stenen gav mig och till slut hade en ung kille målats fram.



Vid första tanken så verkar kanske uppgiften ganska konstig och utan grund, men efterkommande analys var oerhört häftig och överraskande.

Vi fick alla 24 studerande lägga ut våra ungdommar på golvet, sedan skulle vi gruppera dessa efter hur vi trodde att de skulle kunna umgås i skolan. Allt eftersom dessa grupper utformades, ju mer växte våra idivider och deras personligheter fram. När sedan alla grupperna redovisade sina ungdomsgrupper som skapats, och de olika individera i dessa, såg man hur väl man kunde känna igen dem ifrån både den egna skoltiden och VFUn. Det var ingen av våra skapade individer som var lika, men man kunde samtidigt se tydliga karaktärsdrag som avgjorde om de skulle kunna umgås i samma grupper eller ej. Våra erfarenheter, fördommar och fantasi formgav dessa foster och fick för oss i grupperna nästan mänskig form, bara på någon timmas arbete.

Uppgiften gjorde mig mer förstående för den bredd på männiksor som vistas i skolan, deras olika förutsättningar, drömmar och mål. Som lärare tror jag det är oerhört viktigt att kunna se individerna i dessa grupper, och inte enbart se dem som en grupp med samma tankar, känslor och avsikter.

För min egen del så gav denna uppgiften också ljus på människor som på olika vis står utanför våra skolsystem och andra samhällsinrättningar. Jag tror det är vanligt när man möter människor som har problem, att man väljer att se deras brister och ta avstånd. Man skyller på att de ej gjort lika bra val i livet som oss andra, när det egenligen är så mycket mer som spelar in. Både förmågor och förutsättningar, historia och tidigare bemötande, uppväxt och miljö. Lärare eller inte lärare så anser jag att vi alla måste öppna upp våra tankar och inte välja att se bort när vi möter människor med andra karakärsdrag än de vi själva har. Alla möten vi gör påverkar oss själva och dem vi möter. Människan är ett gruppdjur som behöver stöd och gemenskap. Det behöver även dem som hamnat utanför av olika anledningar.


Det finns en bok jag tycker alla gott kan kika i!

Reflektion v38- Självransakan

Identitet är något som har präglat hela uppväxten. Det är något som är oerhört centralt och viktigt för alla barn och ungdommar. Man kan tro att man vet precis vem man är men så möter man frågor eller situationer så är man inte lika säker längre. Jag tror inte att man som männiksa någonsin blir klar med sitt identitetsarbete. Världen vi lever i är för skiftande och människorna vi möter gör hela tiden avtramp i våra personligheter och vi blir då igen varse om vår identitet och medvetet eller omedvetet så börjar vi arbeta på den igen.

Vårat första projekt var att göra ett porträtt av oss själva, eller det som vi uppfattar som vårat Jag, med hjälp av en form, tre ord och två föremål.

Sedan vidarutvecklades projektet genom att vi tog del av varandras porträtt, fann likheter, och
bildade ett nätverk mellan våra olika porträtt.

Efter det mötte vi gruppen som bildats genom våra trådar, och sedan forma ett porträtt av gruppen. Detta var oerhört givande och utvecklande! Alla olika individers karaktärdrag fanns med i gruppen, men smälte samman till en sorts kompromiss mellan dem som passa in på oss alla fem. Det är intressant att se att trots att vi alla är individer består vi huvudsakligen av samma känslor och önskningar / farhågor. På ett sätt är det en paradox att en gruppindividualitet går att framställa. Men faktum är ju den att det görs så dagligen i alla sociala situationer. Människan katigoriserar sig själva och andra oavbrutet och egenligen utan att reflektera över hur vi på et sätt raderar alla identiteter. Det är intressant hur vi försöker synliggöra allas olikheter och olika personligheter och individualitet, när vi samtidigt oavbrutet katigoriserar och smälter samman både oss själva och våra medmänniskor till grupper av bestämda egenskaper.


Nästa steg i processen var att bygga självproträtt med hjälp av skräp vi samlat på oss hemma under veckan. Min skräpsamling bestod huvudsakligen av värmeljuskoppar, ölflaskor, en skokartong med silkespapper i, och gamla tygrester.

Det konstiga var att under byggandet av porträttet så kom mer och mer av delar av min historia fram som jag trodde att jag bearbetat färdigt för länge sedan. Jag känner mig allmänt som en glad person som ser lätt på det mesta och inte oroar mig särskilt mycket. Dock har det inte alltid varit så utan tankarna och vardagen har väl sett betydligt mörkare ut. Detta framkom tydligt succesivt medans jag byggde på mitt porträtt.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur så mycket av min gamla person kunde komma fram och ta så mycket plats. För mig är det självklart att tro att allt stannar kvar i oss som vi upplevt och så vidare, men i mitt klara medvetande så upplever jag inte att det påverkar mig så mycket till vardags som det kanske gör. Eller iallafall som det såg ut att göra i mitt porträtt.

Det var någon som tyckte att mitt porträtt påminde om Twin Peaks. Jag har tyvärr inte sett denna 90tals serie någon gång så det får bli mitt nästa kvällsprojekt!

Kukar och fittor

Dessa diskussioner om kön och könstillhörighet är ett återkommande tema på lärarutbildningen. Det jag tänkt på under dagen är dock varför alla könsord skall vara så tabu?

Det som för mig känns mest tabu så är det som alltid det kvinnliga;
Fitta, snippa, snäcka, mutta, mus, murra, vagina. Nu har jag säkertligen glömt ett tiotal till benämningar. Min tanke är dock: varför skall det ett ord vara så begränsande? Måste man ge ordet fitta så starkt negaitv betydelse att det fungerar som ett handikapp för kvinnor?

Personligen så kan jag säga att jag har en fitta, mutta eller vagina och är riktigt nöjd med det.
Fitta är ett ord och inget mer. Används det som en svordom så är det fortfarande bara ett ord.
Man talar om att det skulle vara nedvärderande mot kvinnan, men jag är inte av den åsikten. Både kuk och fitta används som skällsord idag, och precis som engelskans "mother fucker" är de inte av ordagarann betydelse.

Jag förstår debatten som hålls och är helt för all sorts jämställdhet. Men om man skall reagera på dessa ord tycker jag man gör sig själv svagare och oss kvinnor svagare än vi egenligen är.

Ta skällsorden med en klackspark och var stolt över vilket kön du än har eller tillhör!
Alla är bara människor ändå i slutet och varken minde eller större fysiska olikheter är av någon vikt.

Over and out.

Reflektion 1 -Var börjar man?

Just nu är huvudet ganska occuperat av diverse funderingar.
En förhållandevis rask start på HDK har satt igång ett flertal tankar och idéer.

Hösten känns sedan även allmänt hysterisk och okontrollerbar med influensahysteri och mer vilja än ork och kanske tid.

Veckans projekt har handlat om det offentliga rummet och möjligheten att ta plats i det. Vad är tillåtet och vad är tabu? Hur förhåller vi oss till avbrott i vardagen och oväntade detaljer?

Under detta år får jag väl säga att pengar tyvärr tagit en för stor del av tankeverksamheten, och mitt projekt kom då ganska naturligt att beröra just ekonomisk begränsning. Göteborg är en stad som bjuder på mycket- om man har råd att ta del av detta. Det finns butiker och fik på var gata och folket man möter ute är ofta väl medvetna om sina yttre atribut och val. Då secondhand, på gott och ont, blivit populärt, har också priserna på detta stigit avsevärt. Min tanke var då att man skulle kunna byta ut sina plagg man av någon anledning ej längre använder med någon annans.

Jag anordnade därför en klädavdelning vid vasagatan, som skulle kunna bjuda in folk till att ge och ta. Anledningen till att jag valde att placera det där, var för att för mig rörde detta projekt huvudsakligen unga studenter/arbetslösa/lågavlönade som inte riktigt kan ta plats i staden som man kanske vill. Dessutom tror jag att dagens unga kan behöva reflektera lite över konsumtion och hur man köper nya plagg var vecka och avverkar dem ganska fort. Jag hade en liten avsikt att även de utan behovet av att få, eller byta kläder, skulle kunna se lite annorlunda på hur man slänger och tar mycket för givet. Lite klyscha kanske men något alla kan behöva bli påminda om då och då.

Något jag märkte när jag sedan satt en bit ifrån och väntade på att se om något skulle ske vid
min inrättning, var hur ouppmärksamma och upptagna människor ute är. Majoriteten tittade rakt fram på vägen de gick på. Många gick med sina mobiltelefoner och såg varken mitt projekt eller annat runt dem. Ett flertal människor såg dock kläderna och den lilla skylten, men vågade inte riktigt gå fram. De flesta stannade lite på avstånd och tittade, reflekterade över om någon tittade på dem och smet vidare.

Det finns ju flera teorier kring varför ingen gick fram, men jag tror att man är rädd för att bryta mot oskrivna regler i samhället eller att göra något fel. Få vill riskera att framstå som konstiga eller bryta mot diverse jantelagar. Det var iallafall roligt att se. Jag trodde nog fler skulle våga gå fram och kika lite mer noggrant, men vi är nog ganska försiktiga.

Jag själv tycker det kan vara ganska kul med små utmaningar eller liknande att dyka ner i. Här är en grej som inte är fel ! http://www.klimatpiloterna.se/pdf/Utmaning11.pdf

-- Nu har det gått ungefär en vecka, och jag är glad över att se att mitt byteskoncept faktiskt har fungerat! Människor har tagit och gett kläder till ställningen. Efter helgen nu hade den dock fått sig några törnar, men jag riktigt glad över att min idé gick att genomföra!