Reflektion v38- Självransakan

Identitet är något som har präglat hela uppväxten. Det är något som är oerhört centralt och viktigt för alla barn och ungdommar. Man kan tro att man vet precis vem man är men så möter man frågor eller situationer så är man inte lika säker längre. Jag tror inte att man som männiksa någonsin blir klar med sitt identitetsarbete. Världen vi lever i är för skiftande och människorna vi möter gör hela tiden avtramp i våra personligheter och vi blir då igen varse om vår identitet och medvetet eller omedvetet så börjar vi arbeta på den igen.

Vårat första projekt var att göra ett porträtt av oss själva, eller det som vi uppfattar som vårat Jag, med hjälp av en form, tre ord och två föremål.

Sedan vidarutvecklades projektet genom att vi tog del av varandras porträtt, fann likheter, och
bildade ett nätverk mellan våra olika porträtt.

Efter det mötte vi gruppen som bildats genom våra trådar, och sedan forma ett porträtt av gruppen. Detta var oerhört givande och utvecklande! Alla olika individers karaktärdrag fanns med i gruppen, men smälte samman till en sorts kompromiss mellan dem som passa in på oss alla fem. Det är intressant att se att trots att vi alla är individer består vi huvudsakligen av samma känslor och önskningar / farhågor. På ett sätt är det en paradox att en gruppindividualitet går att framställa. Men faktum är ju den att det görs så dagligen i alla sociala situationer. Människan katigoriserar sig själva och andra oavbrutet och egenligen utan att reflektera över hur vi på et sätt raderar alla identiteter. Det är intressant hur vi försöker synliggöra allas olikheter och olika personligheter och individualitet, när vi samtidigt oavbrutet katigoriserar och smälter samman både oss själva och våra medmänniskor till grupper av bestämda egenskaper.


Nästa steg i processen var att bygga självproträtt med hjälp av skräp vi samlat på oss hemma under veckan. Min skräpsamling bestod huvudsakligen av värmeljuskoppar, ölflaskor, en skokartong med silkespapper i, och gamla tygrester.

Det konstiga var att under byggandet av porträttet så kom mer och mer av delar av min historia fram som jag trodde att jag bearbetat färdigt för länge sedan. Jag känner mig allmänt som en glad person som ser lätt på det mesta och inte oroar mig särskilt mycket. Dock har det inte alltid varit så utan tankarna och vardagen har väl sett betydligt mörkare ut. Detta framkom tydligt succesivt medans jag byggde på mitt porträtt.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur så mycket av min gamla person kunde komma fram och ta så mycket plats. För mig är det självklart att tro att allt stannar kvar i oss som vi upplevt och så vidare, men i mitt klara medvetande så upplever jag inte att det påverkar mig så mycket till vardags som det kanske gör. Eller iallafall som det såg ut att göra i mitt porträtt.

Det var någon som tyckte att mitt porträtt påminde om Twin Peaks. Jag har tyvärr inte sett denna 90tals serie någon gång så det får bli mitt nästa kvällsprojekt!