Reflektion v.41-WoWspöket

Shiiit! En absolut omtumlande upplevelse var redovisningen i fredags. Det var länge sedan jag var nervös när jag redovisade, oftast känner jag mig ganska bekväm med att tala i grupp och brukar inte känna några enorma fjärilar i min mage. Men under fredagens redovisning var det som att komma tillbaka till högstadiet då man skakade, tankarna krockade och man inte visste vad man sade högt eller vad man tänkte.

World of Warcraft var under ett antal år en stor del av mitt dagliga liv. Jag spelade under perioder i upp till 20 timmar om dygnet. Detta var väl enligt vissa en ganska destruktiv och o social vardag, men från min synvinkel var den livsviktig och extremt social, mer socialt än mitt liv var under min högstadietid, i alla fall personligare och mer djupgående.

Mitt liv i med WoW var snarare mitt liv i WoW. Jag spenderade all vaken ledig tid där och mina närmaste vänner var sådana jag mött i spelet. Nu kan man kanske tro att jag förstörde hela mitt sociala liv på grund av detta, men saken är att jag undvek alla de ungdomar runt mig, i min skola osv, för jag kände mycket större samhörighet med mina vänner över nätet. Två av mina närmaste vänner jag hade under dessa fyra år som jag spelade WoW, var två grekiska killar som jag pratade med dagligen. De kände mig bättre än någon annan i min fysiska närhet. Kontakten med dem gjorde det möjligt för mig att tala om mig själv och våga öppna mig för andra människor. Mina skolår har sedan 14 års ålder varit hårda med mycket mobbning, svek och andra trakasserier. Människorna jag litade på i min närhet var falska och som tonåringar var i den åldern. Och även om tiden gick och jag på gymnasiet lärde känna nya personer hade jag ändå aldrig förmågan att lita på dem eller mig själv.

Många förkastar onlinespel, och det gör väl även jag av olika själ ibland, men den tiden jag spenderade i World of Warcraft vet jag var avgörande för mitt fortsatta liv. Utan de kontakter jag fick där, och den frihet som min dolda identitet gav mig, hade jag aldrig kommit dit jag är nu.

Redovisningen var extremt överrumplande. Jag gick upp o började snacka om mina onlineupplevelser och brydde mig inte mycket om det. Men ju mer vi kom in på World of Warcraft desto mer personligt kändes det för mig. Även om mina klasskamrater bara frågade allmänna frågor och jag gav allmänna svar, kände jag hur stort WoW fortfarande var för mig, och hur privat det var att tala om det.

Mina vänner pratar ibland om WoW, och jag ber dem alltid att inte testa det eller börja spela. Det är konstigt, eftersom jag själv känner att spelet var livsviktigt för mig. Men på samma gång som det gav så tog det självklart också. Jag har olika känslor för det, och kan fortfarande inte riktigt formulera vad det är jag känner. Men... jag kanske skulle tipsa någon som behöver komma ifrån sin jobbiga vardag med jobbiga tankar att gå och snacka med någon som vet, och kanske läsa en bok. För har man otur kan nog internetlivet förvärra situationen hellre än förbättra den ibland.