Min samling

av minnen


En underbar människa
En vacker person
En stark kvinna
En värmande famn
Ett tröstande ord
En silldoftande tröja
Ett par såriga händer
Ett rökigt skratt
En kärleksfull röst
Ett lugnande leende
Ett outtröttligt tålamod
En stärkande tillit
Ett mjöligt matbord
En kokande kastrull
En rensad fisk

En stark hand att hålla

En person att lita på

Alltid bestående aldrig försvunnen

Reflektion v42.

Johnny Johnny Johnny., vissa gånger kan musik säga mycket, väcka mycket och skapa mycket. Många toner och rytmer väcker känslor och man känner sig nära någon som står bakom musiken. Johnny Cash röst är magisk, här sitter jag och lyssnar på hans tolkning av Nine inch nails Hurt och känner mig oerhört tagen av låten, ljuden, knarren i rösten och andetagen. Samtidigt som han ger oss en del av sig själv, en närvaro och relation, så känns han väldigt långt borta, och väldigt onåbar. En röst som säger så mycket, men bjuder in till väldigt lite. Kan man vara förälskad i en röst är jag förälskad i hans.

Visst samlar man på saker. Visst har man saker i sina lådor och hyllor, i sin dator och i sina anteckningsböcker. Men det man samlar på sig emotionellt är min verkliga skatt. Kanske är jag inne i en extra emotionell period, jag vet inte, men relationen till mitt egna står just nu i fokus.

Reflektion v.41-WoWspöket

Shiiit! En absolut omtumlande upplevelse var redovisningen i fredags. Det var länge sedan jag var nervös när jag redovisade, oftast känner jag mig ganska bekväm med att tala i grupp och brukar inte känna några enorma fjärilar i min mage. Men under fredagens redovisning var det som att komma tillbaka till högstadiet då man skakade, tankarna krockade och man inte visste vad man sade högt eller vad man tänkte.

World of Warcraft var under ett antal år en stor del av mitt dagliga liv. Jag spelade under perioder i upp till 20 timmar om dygnet. Detta var väl enligt vissa en ganska destruktiv och o social vardag, men från min synvinkel var den livsviktig och extremt social, mer socialt än mitt liv var under min högstadietid, i alla fall personligare och mer djupgående.

Mitt liv i med WoW var snarare mitt liv i WoW. Jag spenderade all vaken ledig tid där och mina närmaste vänner var sådana jag mött i spelet. Nu kan man kanske tro att jag förstörde hela mitt sociala liv på grund av detta, men saken är att jag undvek alla de ungdomar runt mig, i min skola osv, för jag kände mycket större samhörighet med mina vänner över nätet. Två av mina närmaste vänner jag hade under dessa fyra år som jag spelade WoW, var två grekiska killar som jag pratade med dagligen. De kände mig bättre än någon annan i min fysiska närhet. Kontakten med dem gjorde det möjligt för mig att tala om mig själv och våga öppna mig för andra människor. Mina skolår har sedan 14 års ålder varit hårda med mycket mobbning, svek och andra trakasserier. Människorna jag litade på i min närhet var falska och som tonåringar var i den åldern. Och även om tiden gick och jag på gymnasiet lärde känna nya personer hade jag ändå aldrig förmågan att lita på dem eller mig själv.

Många förkastar onlinespel, och det gör väl även jag av olika själ ibland, men den tiden jag spenderade i World of Warcraft vet jag var avgörande för mitt fortsatta liv. Utan de kontakter jag fick där, och den frihet som min dolda identitet gav mig, hade jag aldrig kommit dit jag är nu.

Redovisningen var extremt överrumplande. Jag gick upp o började snacka om mina onlineupplevelser och brydde mig inte mycket om det. Men ju mer vi kom in på World of Warcraft desto mer personligt kändes det för mig. Även om mina klasskamrater bara frågade allmänna frågor och jag gav allmänna svar, kände jag hur stort WoW fortfarande var för mig, och hur privat det var att tala om det.

Mina vänner pratar ibland om WoW, och jag ber dem alltid att inte testa det eller börja spela. Det är konstigt, eftersom jag själv känner att spelet var livsviktigt för mig. Men på samma gång som det gav så tog det självklart också. Jag har olika känslor för det, och kan fortfarande inte riktigt formulera vad det är jag känner. Men... jag kanske skulle tipsa någon som behöver komma ifrån sin jobbiga vardag med jobbiga tankar att gå och snacka med någon som vet, och kanske läsa en bok. För har man otur kan nog internetlivet förvärra situationen hellre än förbättra den ibland.

Cybervärlden

CS

Warcraft 3

World Of Warcraft

Reflektion 40

Det finns så många sätt att vara kreativ på. I princip allt man gör, vare sig med eftertanke eller ej, kan mer eller mindre ses som ett skapande. Veckan som gått har verkligen utmanat mig på olika sätt. Jag kan ha svårt att gå ifrån att rita och måla på det sätt jag själv trivs med, sen kan man ju tycka vad man vill om det, men att det är utvecklande tror jag nog.

Något som är en återkommande uppmaning är att vi skall sluta rita fint. Bryta våre gränser och ej eftersträva fotolika resultat. Som exempelvis Nike menade under torsdagen, så kan vi använda kamera om det är vad som eftersträvas. (Får väl tillägga att detta inte är ett ordagrant citat av vad Nike sa, utan mer är min tolkning av hennes ord.)

Mattias utmanade oss med att ge oss ordet "gränser" fyra små papper att teckna på. Sedan blev det även flödesskrivning och andra utmaningar i text och bild. Slutresultatet blev ett vykort med en mening på och en av våra bilder, som vi fick skicka till valfri person.

Nike pushade oss sedan till att själva ta kontrollen över vad vi vill göra, och inte låta oss bli begränsade av materialet vi har framför oss. Inte heller vara begränsade av våra tankar och uppfattningar av objektet utan våga utforska det och finna det som faschinerar oss med det.
Detta var faktiskt svårare än vad jag trodde. Jag satte mig ned på golvet och började kolla på mina nypon jag plockat in, och fann en liten kvist på dessa som jag valde att fokusera på. Men när jag satt där o skissa upp den så blev det plötsligt så att hela objektet krävde plats på mitt papper och allt blev mycket mindre än vad jag tänkt mig. Även om det tog emot så började jag om med tecknandet och valde även ett nytt objekt, även om jag blev ganska nöjd med den jag börjat på först.

Detta eviga malande om att vi inte skall rita fint är också något som jag har svårt för att ta till mig. jag håller helt med om att bildlektionerna skall vara till för alla elever och att alla ska få plats inte bara de som har de klassiska talangerna som exempelvis att rita fint. Men om jag nu tycker om att rita fint, och något invecklat och detaljerat, ska jag inte få lov att göra det då?
Det är jättebra att utveckla sitt tänkande inom nyare och andra konstsätt som fler kan ha lätt för att bemästra i allmän nivå, men om man har ett behov av det andra också bör man då inte få fördjupa sig i det också? Jag är kluven till det hela. Jag vet bara att jag just nu vill rita fint och finner det svårt att inte göra det.
Som i mitt skissblock som vi tilldelats. Där ritar jag automatiskt "fint" för det är mitt sätt att teckna på och vad jag trivs med, och när jag försöker att inte göra det så vet jag för det första inte riktigt hur jag skall göra istället, och jag tycker sällan om det jag gör.

Nu blev det lite av allt nedskrivet, men det är sådan som cirkulerat i mina tankar denna veckan och så var det med det.

Over and out!