Presentation

Tidigare har det varit intressant för mig att lyfta fram det rent fysiska och köttsligt mänskliga i min tredimensionella del av projektet. Men när jag tänker på det nu så tror jag att jag skall släppa den idèen. Jag har insett att min fascination för att använda hud och kött som material antagligen kvävde mitt syfte med min gestaltning. Istället lämnar jag den delen och koncentrerar mig på andra delar.

Come clarity

Under gårdagens gestaltningsmöte pratade min seminarieledare om huruvida jag har för mycket i mitt projekt eller om jag bör skala av presentationen. Det är svårt att ta ställning till vad som är mest representativ för det jag vill ha sagt. Dock så har hon rätt i att man kan bolla det mot andra och se hur de ser det jag gestaltat. Imorgon får jag kanske mer visshet om hur jag vill göra.

Första steget i gestaltningen var ämnet, vad för konflikt jag ville möta. Nästa blev hur jag skall gestalta den. Det första avstampet var en tanke om att gestalta en miljö, ett rum. Detta utvecklades senare till någon mer svävande bild av det mänskliga psyket. tankarna har handlat om verklighet, människors olika syn på vad som är riktigt och inte. Galenskap och sinnessjukdom kontra verkligheten så som man medicinskt säger är riktigt. De tär en konstig tanke för mig att man kan bestämma vad som är riktigt och inte. För mig är det en konflikt bara huruvida man kan påstå detta eller ej. Om man nu förutsätter att det är så, var går då gränsen och hur/när ramlar man över den?

Jag föreställer mig att alla människors sinnen ser olika ut. Olika tankar och olika verkligheter. så vilka är i slutändan korrekta?

Jag har en förmåga att vidare spinna mina tankar och sen kan det vara svårt för mig att finna punkten jag skall lägga mest vikt vid. Men jag tror att jag har hittat grundfrågan i mina tankar nu, när blir klarhet sinnessjuka?

Det känns skönt att kunna samla projektet i en frågeställning, istället för en hel rymd.

Orientering

Jag försöker orientera mig i mitt projekt. Vad är det jag vill säga? Jag har pratat om tankar och vad som är verkligheten under gestaltningstiden, och tror att jag kan skala ner min tankeställning till när är man inte längre "normal" utan "galen"?

jag har två delar i gestaltningsprojektet. En tredimensionell där ajg bygger en form med olika material som skall vara en gestaltning av just vad som är verkligt och vad som är galenskap. Detta har lett till en sorts formfrmställning av en personlighet eller tankevärld/tankesätt.

Utöver det har jag även tagit foton, som jag vill skall visa på balansgången mellan hälsa och sinnessjuka.

När skall man sluta kämpa?

Jag skall försöka exprimentera med ljud och rörelse. Muskulatur och liv. Känna och se.

Foto av Terje Hellesö jag ramlade på, som gav mig en känsla av en annan möjlig verklighet.

När man inte riktigt vet var var man är.

När man inte vet vem man är.

Ibland är det svårt att nå verkligheten, att känna att man har kommunikation med det som finns runt omkring. När man byter tillstånd, och byter från en verklighet till en annan, eller hamnar mellan två, kan det vara svårt att veta vilken som var den man började i. Vilken som är den man skall återkomma till. Kan man fastna i en ny verklighet? Hur vandrar man kvar i den gamla världen men med en ny verklighet?

Detta är min konflikt. Vem är man efteråt? var hamnar man efter det att man mött en ny verklighet?

Jag vill blanda det påhittade med det köttsliga. Och gestalta det man hamnar i, blir, möter och känner när man inte vet var man är. Eller vem man är.

Fantasi och verklighet

*
*

Drömmar

Jag tänker på drömmar och hur de påverkar oss. Egentligen är drömmarna nästan allt. De får oss att utvecklas och att se, fantisera, tro, leva.
Drömmar formar verkligheten. Drömmar är verkligheten. Är verkligheten en dröm? är en dröm en fantasi och är fantasier drömmar?

Drömmen fångas upp av våra tankar. och fastnar i nät som bygger upp verkligheten.

Jag kan se drömmen som en larv. Eller som ett hjärta. Kan man hitta var drömmarna börjar? Kanske i en kukong. kanske som en silkestråd i en puppa?

Kanske

vad är en dröm? vad gör en dröm till en dröm och inte en plan? När blir det en plan? är drömmar ogreppbara? 

relationen mellan människor. alla ger bra och dåligt, när är en relation till en annan människa bra eller dålig? Vad krävs för att det är en relation?  Vad är bra och vad är dåligt? är allt bra och allt dåligt?

När vet man att något har påbörjats?

och hur vet man när något är avslutat?

~~

När påbörjas en process och när avslutas den? Avslutas den nån gång eller blir det ett hårstrå som följer med i oändligheten?

~~

En konflikt. Kan man välja en konflikt när det finns tusen, och om man gör det varför dras man till just den konflikten?

Högstadietiden. Fanns den eller är det en konstig dröm som planterats in i min hjärna? Antagligen fanns den, och antagligen var jag delaktig.

Ibland är man delaktig i situationer man inte ser. Ibland ser man dem så väl att man glider igenom bilden och hamnar i någon sfär utanför.


Unga barn, vuxna barn, barn, ungdomar, bara barn. Små och förvirrade barn.

Mitt högstadie är små och förvirrade barn.

Min serie blev om en liten och förvirrad flicka i sen stor difus värld.

Vem är den andra människan? Vem är man med de andra? Vem är man med sig själv? Finns man i sig själv eller finns man i andra? Försvinner du om de inte ser dig?

Atomer kan plockas isär, och skapa andra atomer. Kan man plockas isär av en annan människa? Kan en annan människa sätta ihop atomerna? Kan atomerna sättas samman så du blir en annan människa än du var innan? Kan du sluta vara människa? Vad är en atom och vad är en människa? Är vi atomer eller är vi tankar?

Kan man smälta i någons ögon? Kan blickar döda?

möjligheter

Serier, kan det vara ett bra sätt att nå andra på? Vi fick möjligheten att kolla in några av nordens serietecknare på akvarellmuseet, och nu så är det vår tur.

Skapa en serie om en konfliktsituation.
Uppgiften är en konflikt

Jag är lite tom i huvudet. Hoppas att där ramlar in något spännande snart
i mitt huvud.

rötter

trilla ramla falla rasa ge vika kapitulera vackla stupa
resa sig lyfta stadig balans stå

ruttna förintas vissna tvina vittra vika minska krokna dö
stiga blomstra glittra frodas öka växa segra stegrera leva


Slow days with slow sunlight, finding spots to place my feet
wandering with figures, running through my head

Fredagsmys?

Nä, jag vet inte om jag upplever särskilt mycket fredagsmys för tillfället. Ensam hemma med massa måsten hängande över mig. Oh well, vad gör man? Man kan ju inte stänga av vardagen.

Terminen inleddes som en kanonkula i magen med heldagsföreläsing om bildpedagogik och lärandets vilkor. Kändes tufft men samtidigt skönt att få ett relativt konkret upplägg och arbetsområde. Hoppas att detta blir en motiverad period!

Reflektion v3- Gränsboken

Gränser mellan vilja och förmåga, handling och tanke. Hur vi i många fall strävar efter saker att klara av, men vår karraktär är inte stark nog. Gränsen mellan självhat och självbevarelse.

----------------------------------------------------------------------------------

Gänsen mellan njutning och smärta. När kan de gå hand i hand? och får de göra det? Vad är hälsa och vad är ohälsa? Den sköra tråd som man ibland går på mellan överlevnad och kapulering.

----------------------------------------------------------------------------------

Gränsen mellan fantasi och verklighet. Vilken verklighet är den rätta och vad är fantasier? Många gånger finns det åsikter om vad som är det rätta och normala. Vi förväntas alltid ha samma uppfattning om vad som är verklighet. Alternativa tankar försöker man generellt undvika eller medicinera. Möjliga nya tankar om verkligheten kan få ske i vetenskapen, men som vanlig människan skall man inte ifrågasätta eller tänka annorlunda, då detta automatiskt klassas som ohälsosamt. Men finns det en enda verklighet? Vad avgör om det är verklighet eller fantasi i det man upplever?

----------------------------------------------------------------------------------

Gränser mellan olika tankar och fantasier. Hur man kan färdas mellan olika sätt att vara och tänka. Ses här som olika världar inom oss som innehåller diverse känslor, viljor och uppfattningar.

----------------------------------------------------------------------------------

Gränsen mellan närvaro och frånvaro. Vart går gränsen mellan att vara närvarande och frånvarande? Många gånger är vi åskådare till saker som sker, men när är man mer än bara åskådare, när är man deltagare? Vi frånsäger oss gärna vårat eget ansvar som om vi på något sätt är frånvarande även om vi är närvarande.


----------------------------------------------------------------------------------

Reflektion v3- Gestaltning

Utmaningar och skräckkänslor.

Vårat grupparbete som resulterade i en gestaltning har tärt på krafterna. Många starka röster och viljor är både utmanande och roligt på sitt sätt. Våra idéer stod aldrig still under dessa veckor, utan det var snarare att finna en balans i alla viljor som var det svåraste momentet. Ju mer tid vi satt och disskuterade desto bättre blev det och viljan att sammarbeta blev hela tiden starkare.

Även om det under arbetets tid många gånger kan kännas jobbigt att ha ett grupparbete så ger det i vissa anseenden större utveckling än singelarbeten. I de yrke som vi går emot är det ytterst viktigt att kunna arbeta i grupp och sammarbeta. Klara av att lyssna till andras idéer och våga prova nya saker. I läraryrket krävs kontinuerlig förändring och flexibilitet. Samtidigt som en stabilitet och trygghet också är att eftersträva. Att arbeta i en grupp är därför mycket utvecklande, och man kan lära sig mycket av det bara man är villig.


Målet med vår gestaltning var att utmana både oss själva och våra klasskamrater som deltog. Man håller sig oftast innom de gränser som vi känner oss trygga i och utmanar helst inte vår trygga grund hur som helst.
Vi ville se hur både vi och klassen fick gå över varandras gränser och hur vi alla blev påverkade av detta.

Våra klasskamrater möttes av ett tyst rum, men sex svartklädda gestalter med vita masker (vilka var vi i vår grupp). På skärmar hängde olika bilder föreställande olika känslor, identiteter och gränser. Det fanns ett antal bord utplacerade i rummet med diverse arbetsmaterial på, så som tyger, tejp saxar och kritor. Våran tanke var med detta att de skulle tvingas gå över sina och våra gränser både fysiskt och psykiskt genom att klä oss och utforma våra identiteter med hjälp av de material som fanns att tillgå.
- denna tanke utformades från hur vi automatiskt vid möte med en annan människa, placerar den i ett fack och för oss sjävla, tilldelar den vissa egenskaper och så sätt en identitet.
Hur vi gör detta vardagligen är ju inte på ett så konkret och närgående sätt, men vår illustation gick ut på att visa hur vi påverkar andra människors identiteter, utan att reflektera över det.

Det var svårt för våra klasskamrater att gö över gränserna och vara fysiskt innanför vår privata zon och röra vid oss. Men sakta skedde även detta. Och tillslut var de ganska bekväma i det och fann ett nöje i utmaningen.

Något som var överraskande var att våra klasskamrater ganska tidigt i processen valde att ta av oss våra masker. När vi frågade om detta efteråt, vad som gjorde att de gjorde det, sa de att det kändes tryggare. Vår tanke med maskerna var att försöka dölja våra egna identiteter så mycket som möjligt, för att vi för klassen skulle bli så neutrala vi kunde. Men när de tog av oss maskerna märkte man snabbt vilken trygghet den hade varit för mig som stod bakom. Utan masker var man än mer utlämnad.

När en stund hade gått och vi hade formats av våra klasskamrater visade vi (de svarta gestalterna) plötsligt ett personlighetsdrag, eller en egenskap. Detta för att dels visa på hur människor inte alltid är som man tror att de är, och dels för att ytterligare utmana både oss själva och klasskamraterna. Utmaningarna blev dock olika för dessa två grupper, men det resulterade i överskridandet av olika gränser.

Jag upplevde gestaltningen som oerhört utmanande för min personliga del. Dels var jag tvungen att låta människor gå väldigt nära inpå mig, både fysiskt och psykiskt, vilket var av stor vikt för mig. Jag stod även i "rampljuset" om man så vill säga, var synlig för alla som ett objekt och kände mig inte behörig i gruppen på så sätt. Vi sex som utförde gestaltningen stod utspridda i salen, och jag kunde inte heller se alla de andra fem.
När vi tilldelades oss personlighetsdrag, valde jag att vara ett gråtande, förskräckt barn som letade efter sin mamma.
Jag kan inte riktigt förstå hur detta kunde ske, då jag alltid har avskytt att spela någon som helst teater och tycker det är oerhört jobbigt att inta en roll och synas på det sättet. Det var för mig extremt påfrestande och verkligen utmanande för mig som preson att träda över den gränsen. Men efteråt kändes det nyttigt, och jag var glad över att jag vågade ta det steget, för min egen del. Vi har ju alla våra personliga situationer som vi själva finner mer utmanande än andra, och att spela teater har alltid varit en av mina störta farhågor.


Det är spännande att reflektera kring var våra gränser går och varför de gör det. Vilka gränser som leder till vilka möjligheter osv. Var individ har en personlig zon, en gräns som man inte fysiskt, skall komma innanför. Det är utmanande både att vara den vars zon blir inkräktad, men även att vara den som inkräktar, då detta på något vis nästan känns onaturligt.

Jag har funderat över om denna övning skulle fungera utanför ett klassrum, men främmande människor och jag är osäker. Jag tror det är väldigt svårt för någon att gå över sina gränser, det är något man helst undslipper. Kanske skulle det fungera till viss del.
Trots att vi alla visste att vi deltog i en gestaltningsredovisning, vi visste alla de grundläggande spelreglerna, så var det en mycket utmanande situation. Vi är nog mer vaksamma än vad vi tror. Man har starka rädslor och ofta tror jag man är rädd för att göra fel.

sammanfattningsvis känner jag att det var en nyttig övning för mig, och det tror jag att den var för de övriga deltagarna också. Det är upplysande att reflektera över och ställas inför vem man själv är och hur man agerar i olika situationer. Vilket jag känner att denna gestaltning lyckades med. Den bidrog med mycket olust och osäkerhet för båda grupper, vilket var medvetet, och vad jag tror nyttigt för vår egen utveckling och självkännedom.

Reflektion v2

Det är alltid lika splittrade känslor när man skall arbeta tätt i en grupp. Komunikation är något som vi alla behöver öva på mer, är min tanke efter dessa veckors grupparbete. Tycker dock att det har gått ganska bra för oss, även om stångandes för våra starka åsikter. Men det är ju en del av ett grupparbete. Utan diskussion kan inte mycket utveckling ta plats heller.

Förövrigt känns det skönt med nedräkning inför den nya terminen..! Nya andetag och ökad ordning skall bli skönt. Fånga upp allt innan det är utspritt.

Daniel Thibodeaus illustration får sammanfatta mina känslor just nu.

http://www.youtube.com/watch?v=0Tz1wBHcrUc