Reflektion v3- Gestaltning

Utmaningar och skräckkänslor.

Vårat grupparbete som resulterade i en gestaltning har tärt på krafterna. Många starka röster och viljor är både utmanande och roligt på sitt sätt. Våra idéer stod aldrig still under dessa veckor, utan det var snarare att finna en balans i alla viljor som var det svåraste momentet. Ju mer tid vi satt och disskuterade desto bättre blev det och viljan att sammarbeta blev hela tiden starkare.

Även om det under arbetets tid många gånger kan kännas jobbigt att ha ett grupparbete så ger det i vissa anseenden större utveckling än singelarbeten. I de yrke som vi går emot är det ytterst viktigt att kunna arbeta i grupp och sammarbeta. Klara av att lyssna till andras idéer och våga prova nya saker. I läraryrket krävs kontinuerlig förändring och flexibilitet. Samtidigt som en stabilitet och trygghet också är att eftersträva. Att arbeta i en grupp är därför mycket utvecklande, och man kan lära sig mycket av det bara man är villig.


Målet med vår gestaltning var att utmana både oss själva och våra klasskamrater som deltog. Man håller sig oftast innom de gränser som vi känner oss trygga i och utmanar helst inte vår trygga grund hur som helst.
Vi ville se hur både vi och klassen fick gå över varandras gränser och hur vi alla blev påverkade av detta.

Våra klasskamrater möttes av ett tyst rum, men sex svartklädda gestalter med vita masker (vilka var vi i vår grupp). På skärmar hängde olika bilder föreställande olika känslor, identiteter och gränser. Det fanns ett antal bord utplacerade i rummet med diverse arbetsmaterial på, så som tyger, tejp saxar och kritor. Våran tanke var med detta att de skulle tvingas gå över sina och våra gränser både fysiskt och psykiskt genom att klä oss och utforma våra identiteter med hjälp av de material som fanns att tillgå.
- denna tanke utformades från hur vi automatiskt vid möte med en annan människa, placerar den i ett fack och för oss sjävla, tilldelar den vissa egenskaper och så sätt en identitet.
Hur vi gör detta vardagligen är ju inte på ett så konkret och närgående sätt, men vår illustation gick ut på att visa hur vi påverkar andra människors identiteter, utan att reflektera över det.

Det var svårt för våra klasskamrater att gö över gränserna och vara fysiskt innanför vår privata zon och röra vid oss. Men sakta skedde även detta. Och tillslut var de ganska bekväma i det och fann ett nöje i utmaningen.

Något som var överraskande var att våra klasskamrater ganska tidigt i processen valde att ta av oss våra masker. När vi frågade om detta efteråt, vad som gjorde att de gjorde det, sa de att det kändes tryggare. Vår tanke med maskerna var att försöka dölja våra egna identiteter så mycket som möjligt, för att vi för klassen skulle bli så neutrala vi kunde. Men när de tog av oss maskerna märkte man snabbt vilken trygghet den hade varit för mig som stod bakom. Utan masker var man än mer utlämnad.

När en stund hade gått och vi hade formats av våra klasskamrater visade vi (de svarta gestalterna) plötsligt ett personlighetsdrag, eller en egenskap. Detta för att dels visa på hur människor inte alltid är som man tror att de är, och dels för att ytterligare utmana både oss själva och klasskamraterna. Utmaningarna blev dock olika för dessa två grupper, men det resulterade i överskridandet av olika gränser.

Jag upplevde gestaltningen som oerhört utmanande för min personliga del. Dels var jag tvungen att låta människor gå väldigt nära inpå mig, både fysiskt och psykiskt, vilket var av stor vikt för mig. Jag stod även i "rampljuset" om man så vill säga, var synlig för alla som ett objekt och kände mig inte behörig i gruppen på så sätt. Vi sex som utförde gestaltningen stod utspridda i salen, och jag kunde inte heller se alla de andra fem.
När vi tilldelades oss personlighetsdrag, valde jag att vara ett gråtande, förskräckt barn som letade efter sin mamma.
Jag kan inte riktigt förstå hur detta kunde ske, då jag alltid har avskytt att spela någon som helst teater och tycker det är oerhört jobbigt att inta en roll och synas på det sättet. Det var för mig extremt påfrestande och verkligen utmanande för mig som preson att träda över den gränsen. Men efteråt kändes det nyttigt, och jag var glad över att jag vågade ta det steget, för min egen del. Vi har ju alla våra personliga situationer som vi själva finner mer utmanande än andra, och att spela teater har alltid varit en av mina störta farhågor.


Det är spännande att reflektera kring var våra gränser går och varför de gör det. Vilka gränser som leder till vilka möjligheter osv. Var individ har en personlig zon, en gräns som man inte fysiskt, skall komma innanför. Det är utmanande både att vara den vars zon blir inkräktad, men även att vara den som inkräktar, då detta på något vis nästan känns onaturligt.

Jag har funderat över om denna övning skulle fungera utanför ett klassrum, men främmande människor och jag är osäker. Jag tror det är väldigt svårt för någon att gå över sina gränser, det är något man helst undslipper. Kanske skulle det fungera till viss del.
Trots att vi alla visste att vi deltog i en gestaltningsredovisning, vi visste alla de grundläggande spelreglerna, så var det en mycket utmanande situation. Vi är nog mer vaksamma än vad vi tror. Man har starka rädslor och ofta tror jag man är rädd för att göra fel.

sammanfattningsvis känner jag att det var en nyttig övning för mig, och det tror jag att den var för de övriga deltagarna också. Det är upplysande att reflektera över och ställas inför vem man själv är och hur man agerar i olika situationer. Vilket jag känner att denna gestaltning lyckades med. Den bidrog med mycket olust och osäkerhet för båda grupper, vilket var medvetet, och vad jag tror nyttigt för vår egen utveckling och självkännedom.